Tisdag

Dagen började med att jag gick upp vid 6, för att bli körd till skolan då. Första dagen för mig på dialogveckan, och det började med ett dialogsamtal om rasism och en massa annat. Jag slutade 4 efter att jag provat på rullstolsbasket. Fattade inte riktigt hur man svängde först så det tog ett bra tag innan jag kom igång. Men sån tur var så va jag inte den enda som inte kunde svänga. Först nu fattar jag hur alla förlamade/sjuka har det. Kan verkligen inte vara kul att sitta i en rullstol hela dagen, att bara få sitta där. Aldrig kunna springa eller gå. Jag hoppas verkligen att läkare kan komma på något sätt för att rädda dom. Det är ju inte så stor chans. Men man vet aldrig. Man ska aldrig säga aldrig. för när man minst anar det, så händer det. Så brukar jag tänka ibland. När jag är deprimerad har jag inget hopp kvar, men sen tänker jag. hur skulle mina föräldrar/kompisar mår? jag skulle aldrig någonsin kunna svika dom. Allt löser sig någon gång. Man måste bara ha tålamod.